Rösten

Skrivet den 18 Sep, 2011 under Okategoriserade | 3 kommentarer

Men inte hörs det väl när man skriver? Förutom knattret på tangenterna då?
Jo i allra högsta grad. Den där rösten som bär fram berättelsen hörs alldeles tydligt, och när man läser högt så blir den levande, som en ljudbok som man talar in själv. Berättarrösten. Vem är han, eller hon, som följer läsaren över sidorna?
Rösten är till och med viktigare än karaktärerna i en historia. Det är rösten som formar och präglar personerna som det berättas om. Är det ett ”jag” som berättar eller är det en ”3:e person” med förmågan att betrakta? Skillnaden kan vara gigantisk. Så visst är det i mångt och mycket rösten som gör skillnaden.
Veckans upptäckt var att en av mina röster (jo jag är lite schizo!) har varit högtravande, stolpig, nästan för gammal för historien. Så nu har föryngringskuren börjat verka och min berättare närmar sig en modernare tid, ett lättare språk och – jag upptäcker – ett bättre flyt. Jag har fått liv i berättarrösten.
Jag har lärt mig något om röster – utan att ens öppna munnen.

3 Kommentarer

  1. Ann
    18 september, 2011

    Hur lärde du dej?

    Reply
  2. Anne Liljeroth
    18 september, 2011

    Ett lektörsutlåtande och så läste jag högt för mig själv, lyssnade på mig själv.

    Reply
    • Ann
      18 september, 2011

      Spännande. Ser fram emot att få läsa boken sen.

      Reply

Lämna en kommentar