Replik på artikel i DN i söndags

Skrivet den 17 Okt, 2016 under Krönikor | Inga kommentarer

”Asylboenden är vår tids isolerade sanatorier” löd rubriken på en debattartikel i DN igår, söndagen den 16 oktober. Med erfarenheterna från mina besök, och min senaste roman På andra sidan gatan, kan jag inte låta bli att replikera författarna. DN har tackat nej till införande men tyckte den var fint skriven. Tack!

Vi har väl alltid hycklat

Jag läser Linn Grönlunds och Anders Åströms inlägg om migration och asylboenden i söndagens Dagens Nyheter och tänker; så naivt. De gör visserligen ett försök att påvisa missförhållanden på både fysiska asylboenden och hos myndigheten, men verkar ha missat poängen helt. Det vill säga; vi som har det bra bryr oss inte. Vi säger en sak och ser mellan fingrarna med det som ändå inte påverkar oss. Vi hycklar.

Vi har i århundraden placerat människor som vi vill ha på avstånd i dessa sanatorier, som började byggas i slutet av 1800-talet. Först var det de lungsjuka, som författarna till artikeln också påpekar, sedan var det de som kom från kriget (som skulle anpassas), sedan var det de gamla och sjuka, och nu de som söker skydd i vårt land.

Sommaren 1983 arbetade jag på ett sådant sanatorium som vårdbiträde. Vid detta tillfälle användes huset av kommunen som långvårdssjukhus. Här låg gamla, sjuka, ofta dementa äldre på stora ekande salar. De spolades av i tvättrummet, och de drogs ut till matsalen där de matades med kantinlagad mat som mosades i pulversås. Redan klockan fem serverades middagen och därefter påbörjades läggningen. Det ekade i korridorerna, glasrutorna var trasiga. Jag såg ett engelskt krigssjukhus framför mig varje gång jag cyklade genom skogen fram till huset. Jag var tjugo år, jag tyckte att det var ovärdigt, men det var så här det var. Gamla och sjuka placerades här – långt ut i skogen i ett slitet gammalt sjukhus.

Trettio år senare besökte jag på nytt samma sanatorium. Nu i privat ägo och nu användes det för boende till asylsökande. Samma känsla infann sig redan på uppfarten. Huset var slitet, fönstren var trasiga, fasaden flagnade. Trädgården (som säkert en gång i början av 1900-talet var vacker) hade förfallit och vuxit igen. De som bodde grannar med sanatoriet hade i vissa fall byggt höga staket runt sina tomter. Samma känsla av ovärdighet infann sig och förstärktes när jag visades runt i huset.

Nåväl, matsalen och köket var visserligen renoverat. Barnen hade fått ett bollhav i lekrummet, där stod några utslitna oanvändbara träningsmaskiner i ett kyffe. Där hade upplåtits rum för bön. Ett rum användes av personal från vårdcentralen som kom en gång i veckan. Men ingen inredning. Inga möbler. Det luktade desinficeringsmedel och jordkällare överallt. Där stod en gammal soffa i ett uppehållsrum (av den där typen som man på 70-talet hade i sina gillestugor) men den saknade två ben. Och ingen verkade bry sig. Ingen myndighet, ingen som arbetade där, ingen brydde sig.

Vid det här tillfället (våren 2014) bodde det 200 asylsökande på det här gamla sanatoriet. När trycket på och bristen på boenden var som värst bodde här 700 personer. Den som ägde och drev stället – utan att ha investerat speciellt mycket – hjälpte naturligtvis staten med ett stort problem, men tjänade också väldigt mycket pengar på något som ingen av oss skulle acceptera som värdigt boende. Och vi låter det ske. För vi slipper ju ändå se det som ligger ute i skogen.

Min upplevelse av sanatoriet blev senare miljön i min senaste roman, På andra sidan gatan (utgiven på Hoi Förlag, mars 2016). Där är ambitionen att ta med läsaren till det här sanatoriet för att få se, känna och uppleva. Men också för att möta människorna som arbetar och bor där. För här kommer paradoxen. Idén om människans anpassningsbarhet och förmåga att acceptera, inte vilja bråka. Förutom känslan av uppgivenhet över själva boendet så mötte jag också värme och tacksamhet. De som arbetar på sanatoriet gör ett fantastiskt arbete, med få möjligheter att påverka och förändra möter de människor i kris. Och de som bor där, de som väntar på besked, väntar på nära och kära, de är tacksamma. De är tacksamma för det som systemet hjälper oss andra att inte komma för nära. För om vi gjorde det skulle vi aldrig acceptera det.

Jag tänker att detta avstånd, dessa sanatorier, inte är något nytt. Vi gör som vi alltid gjort. Vi fortsätter skapa vi och dom – samtidigt som vi beklagar segregationen. Vårt sätt att organisera och rutiner hjälper oss att fortsätta hyckla. Vi vill väl, vi vill vara goda, vi ska erbjuda ett värdigt mottagande, men vi gör som vi alltid gjort. Vi stoppar undan det som är obehagligt. Så slipper vi se, vi slipper känna, vi slipper beröras. Det är ändå bekvämast så. Att säga en sak och göra en annan. Vem bryr sig? Inte ens migrationsverkets inspektörer bryr sig.

Det uppskattas att författarna av inlägget ”Asylboende är vårt tids isolerade sanatorier”, lyfter fram förhållandena på de gamla sanatorierna (som också kan vara gamla vandrarhem, gårdar, stugor etc) eftersom få har möjlighet att ta sig ut i skogen och själva se. (Jag använder romanformen för detsamma.) Men mer uppskattat skulle det vara om vi kunde enas om ett gemensamt språk, där ett värdigt boende betyder detsamma för den som söker skydd som för oss andra. Det skulle vara ett stort steg mot att sluta hyckla.

Lämna en kommentar