Om att stå utanför

Skrivet den 19 Sep, 2014 under Personligt | 2 kommentarer

Jag bloggar om mitt skrivarliv, men gör ett undantag. För den här veckan har varit så omtumlande att jag nu måste flytta utanför boxen i det här inlägget. Aldrig har jag väl varit med om att så många, så mycket, diskuterat politik och alternativ. Mer efter valet än före. Och ordet utanförskap dyker upp överallt. Det pratas, debatteras, jag läser artiklar om det hela tiden, jag har hört författare prata om det på Books&Dreams författarkväll. Och jag kan inte låta bli att fundera, utan att bli politisk – vad betyder det? Hur har det blivit så här? Varför är det viktigare att stänga ute än att bjuda in? Och nu pratar jag inte bara om SD, visst de är värst, men jag har stött på fenomenet hela mitt liv.

”Vi släpper inte in en sådan som dig här, för du är inte som vi.”

Och jag är svensk, vit och blond (om än på konstgjord väg).

Utanförskap bryter ner. Jag har upplevt det – om än i ett format som kan kännas minimalt med tanke på vad andra upplever. Jag växte upp på en bondgård på landet och var inte alltid välkommen att umgås med de andra som bodde i villa i samhället, än mindre med dem som var ännu finare och bodde i den lilla staden. Jag minns precis hur det kändes, att inte få vara med, att få stå och titta på när de andra hade roligt. När jag flyttade till Stockholm var jag ingen riktig Stockholmare, jag var ju från landet, från en bondgård dessutom. Jag kommer aldrig att bli stockholmare för det krävs fem generationer, säger de som är det. Hur jag än vänder på mig så finns inte den där platsen där jag är fullt ut accepterad – ”där jag blir en del av ett VI.” Ändå är jag född i det här landet, utbildad här, betalar mina skatter här etc.

Jag har vänner som flyttar till Gotland, köper hus och vill bo där. Någon har tvingats flytta tillbaka för är han inte gute är det svårt få jobb då, andra vittnar om hur svårt det är att få hantverkshjälp om man kommer från Stockholm och vill bo på Gotland. Ännu värre är det i Dalarna, sägs det. Är man inte dalmas kan man få vänta hur länge som helst på snöplogen. Det är vanligt. Man väljer dem som är innanför först – de egna. De andra får vänta.Och det här är ju ändå bara en västanvind. För vi talar samma språk, om än med olika dialekt, och vi har samma bakgrund, har gått i samma typ av grundskola, har likadana pass.

Jag antar att det till viss del är det här jag utforskar i mina böcker också – och speciellt i den jag nu jobbar med. ”Den skulle ha kommit före valet”, sa en vän. Ja vem vet? Men jag vet att vi måste prata om det här – vi måste lära oss att ta in, hellre än att stänga ute. Kanske inte allt och alla, alltid. Men mycket, mycket mer. Tänk vad skönt att säga VI istället för DE. Vi behöver ändra vår inställning. Det okända är inte farligt, det berikar. Vi som kommer utifrån kan tillföra det oväntade, oavsett om vi kommer från Skara, Etiopien, Syrien eller Stockholm. Jag lovar.

P1010584

Bilden är från ett barnhem för pojkar i Kerala som jag besökte för ett par år sedan.

 

2 Kommentarer

  1. Eva Süttenbach
    20 september, 2014

    Så väldigt klokt du skriver. Jag vill låna ditt blogginlägg för att använda det på mitt jobb. Är det ok?

    Reply
    • Anne Liljeroth
      20 september, 2014

      Absolut Eva! Låna.

      Reply

Lämna en kommentar