Kvinnlig chef i jeans och tröja

Skrivet den 24 Jan, 2015 under Krönikor | Inga kommentarer

KRÖNIKA – 24 januari 2015.

Det sägs att det är kvinnornas tid nu. Patriarkatet håller på att vittra sönder och kvinnorna, utrustade med mobiler och hög kreativitet, tar över. Det skriver Nordström och Schlingmann i boken Urban Express. I tidningen chef intervjuas Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, och hon uppmanar kvinnorna att ta plats, för att på det sättet ta makten. Och jag funderar.

Jag har haft chefspositioner på olika företag; kreativa sådana och mer traditionella företag. Mansdominerade och kvinnodominerade. Jag har utbildat, sålt, utövat ledarskap, coachat, marknadsfört, varit rådgivare och suttit i ledningsgrupper. Jag var karriäristen som knöt handen (YES!) varje gång jag fick ett erbjudande om ett större chefsjobb.

Det var en tävling. Men jag trivdes aldrig, var aldrig riktigt bekväm i chefsrollen, trots att jag kostades på kurser i ledarskap och fina mentorer. Jag var en rund kloss som pressade in mig själv i ett fyrkantigt hål. För att jag trodde att man skulle vara fyrkantig. En kvinna som bar mörk kostym för att det signalerade position och makt. Man fick inte vara känslosam och det gavs sällan tid att småprata. Gjorde jag det så fick jag höra att jag pratade för mycket, inte fokuserade tillräckligt. Och när jag gick rakt på frågan, då fick jag höra att jag var hård och känslokall. Mitt skratt tolkades alltid av de andra. ”Vad skrattar hon åt?”

Forskare påstår att det inte finns något som heter kvinnligt, eller manligt ledarskap. Kanske är det så? Kanske är det normerna för en chef, en ledare, som gör att jag osökt tänker på en man när jag hör ord som makt, ledarskap, chef och att ta plats. Jag tänker på svågerpolitik, ryggdunkningar och en manlig syn på business. Mätmetoder och belöningssystem som värderar ett manligt beteende. Det handlar inte om kvinnligt eller manligt ledarskap så mycket som om mig, mina erfarenheter präglar mig. Och jag vill inte vara chef, för jag vill vara mig, och jag är kvinna. Utmaningen sitter hos mig.

Och helt plötsligt så handlar det inte längre om kvotering eller vanor utan om kommunikation och förebilder. Ju fler kvinnor som ges förutsättningar att leda som kvinnor, desto fler kvinnor vill bli ledare. Det måste bli attraktivt för kvinnor att vara chef. Kan det vara så? Jag tror i alla fall att jag hade trivts mycket bättre i ledarrollen om jag hade fattat att jag bara kunde vara mig själv. Så som jag är idag, här och nu. Avslappnad i jeans och tröja.

20140222-170419.jpg

Lämna en kommentar