I utmattningens väntrum

Skrivet den 7 Mar, 2017 under Krönikor, Personligt | 4 kommentarer

Det är tyst i utmattningens väntrum. Man vågar knappt andas av rädsla för att höras, eller tvingas svara på en fråga. Man orkar inte prata. Man vill inte. Kan inte. Vet inte hur man sätter ord på det som händer.
En tom människa kan inte berätta. Sjuka människor hörs inte.
Man sitter på en pinnstol och väntar. Utlämnad och ensam. Man vill inte vara trasig. Ingenting syntes i spegeln den här morgonen. Möjligtvis var ögonen lite röda, men det skulle kunna betyda att man sovit för lite, eller att man har en ögoninflammation. Nej, utsidan är hel, men bara ett skal. På insidan har hjärtat smält ihop med lungorna, tarmarna slagit knut på sig själva, och nervtrådarna i huvudet slokar som något som inte fått vatten på veckor.
Inte ett ord kommer över ens läppar. Man sänker blicken, kröker nacken. För man vet inte vad man ska säga. Man kan ingen säga.
Man är trött och uträknad. Värdelös.
Skammen har lagt en grå filt över ens axlar.

I en debattartikel i Expressen i helgen skriver Bob Hansson om utmattning. Han beskriver duktigheten som vår tids största hot mot utveckling. Han framhåller kollektivets, samhällets ansvar för varje enskild individs kollaps. Förväntan på prestation driver människor in i väggen. Det är dags för samhället att få sjukdomsinsikt, skriver han. Runt 70.000 svenskar kommer att sjukskrivas för utmattning i år. 12 miljoner människor i Europa är utbrända. Få av dem höjer rösten. Jag vet varför. Jag har suttit i utmattningens väntrum.
Jag kan inte annat än hålla med Bob Hansson. Det behövs inte fler artikelserier, det krävs insikt och förändring. Nu.
Du kan läsa hela artikeln här Debatt Bob Hansson.

4 Kommentarer

  1. Anna Helgesson
    7 mars, 2017

    Usch för all utmattning som drabbar var och varannan människa. Precis NU är jag där – igen. Tillintetgjord, avpolleterad, oanvändbar.

    Skammen är kanske värst. Vad tänker kollegorna? Chefen?

    Bruset i huvudet och smärtan i kroppen talar sitt tydliga språk. Det är en sjukdom.

    Hur ska vi vända prestationssamhället när allt handlar om det? Jag är med och håller upp det på mitt sätt. Jag ser också mycket i prestation och duglighet.

    Är vi värda något om vi inte syns, hörs och lyckas? Jag tror att författare kan ha en extra släng av detta tankesätt. De som lyckas och vi andra …

    Vad tror du?
    Är du fri nu?

    Reply
    • Anne Liljeroth
      7 mars, 2017

      Anna, jag tror aldrig man blir fri. Men man lär sig leva. Livet blir annorlunda. Jag minns att min läkare sa det; ”när du kommer ut på andra sidan så kommer du ha ett annat liv.” Och det stämde. Jag blev författare, och inte är det värre än något annat 🙂

      Det gör ont att höra att du inte mår bra. Ännu värre om skammen. Det är verkligen inte ditt fel. Som Bob Hansson skrev; det är dags för samhället att lösa problemet nu – och det gör man inte med gamla lösningar. Vi måste tänka nytt, tänka om. Och fort.

      Jag hoppas innerligt att du snart mår bättre! /Anne

      Reply
  2. Åsa Hellberg
    7 mars, 2017

    För mig känns det som om tröttheten aldrig riktigt går över, men jag har svårt att skilja på vad som är vad när allt kommer samtidigt: ändrade hormonnivåer, kämpandet som författare, ålder etc.
    Det bästa med det är mina nya gränser och de stora bokstäverna i nej.
    Grymt bra ord:)

    Reply
    • Anne Liljeroth
      7 mars, 2017

      Med respekt! Livet. Vi förändras. Det är okej vara trött. Imponeras ändå av din positiva energi. Och NEJ är ett förbaskat bra ord! Kram

      Reply

Lämna en kommentar