Förr grät jag ofta

Skrivet den 22 Nov, 2016 under Personligt | 8 kommentarer

Varje morgon var en kamp, varje dag fylld av gamla strider eller nya frågor att slåss för, och varje kväll var planerad i femtonminutersslottar. Jag sov dåligt, mitt immunförsvar utslaget, och min kropp värkte. Jag brydde mig inte mycket om, men jag klarade av saker och ting. Jag var styrd av omständigheter, och av förväntningar. Det skulle levereras. Jag var mamma, chef, hustru, dotter och vän. Och jag grät nästan varje dag. Ibland i smyg på toaletten, ibland innan jag somnade. Jag såg ingen möjlighet till förändring. Det var det här livet jag valt.

Jag gick på en föreläsning om detta med ”balans i livet” men fnös mest åt idén. Har man ansvar för en familj och räkningar att betala kan man inte bara bryta upp eller ändra. Det kändes själviskt, och oansvarigt. Sådan var inte jag. Jag hade satt fan i båten, och skulle ro hem den. Det fanns inte på kartan att jag skulle ge upp. Jag var ju dessutom på gång, hade fint jobb, bra lön. Men jag grät.

En dag gick jag till företagsläkaren, för jag hade varit förkyld väldigt länge. En sköterska tittade mig i ögonen och frågade hur jag mådde. Och jag föll i gråt. Och kunde inte sluta gråta. Jag grät i fjorton dagar och var till slut alldeles tom. Där började mitt livs viktigaste resa, den att söka balans i livet. Och glädjen.

Jag gråter fortfarande ibland. Men då för att jag är ledsen eller glad. Jag gråter aldrig av utmattning eller för att jag är uppgiven. Idag är jag den som styr skutan, och när jag gråter så känns det bra.

8 Kommentarer

  1. Agneta Vorberg
    22 november, 2016

    Jag har också haft det så och vill aldrig ha det så igen.

    Reply
    • Anne Liljeroth
      22 november, 2016

      Nej, ingen ska behöva ha det så. Ta hand om dig!

      Reply
  2. micael lindberg
    22 november, 2016

    Berörande ord. Det finns fler ord jag vill säga men ändå så hittar inte de rätta att skriva ner. Ett ljus och en låga som sprider värme och lust till skapande ord. Det är de som vi har inom oss vi som skriver, författaren i oss det vi delar med oss till andra. Ibland är det dock ofta tvivel på om man att man verkligen räcker till och klarar av det. skrivandet är en läkande process av gamla sår inombords, där man kan lägga in små sår man bär på i texten i en bok. Läsaren har ingen aning om var de ligger. bara författaren vet det, den som bär på hemligheten.

    Reply
    • Anne Liljeroth
      22 november, 2016

      Fint Micael. Skrivandet är en underbar medicin.

      Reply
  3. Christina Frisberg
    22 november, 2016

    Så vackert skrivet om hur tuff verkligheten vi lever i var dag är, jag vet har själv varit där och är på väg tillbaka men livet är skört och rädslan för att halka tillbaka finns hela tiden med mig. KRAM Christina.

    Reply
    • Anne Liljeroth
      22 november, 2016

      Ta hand om dig!

      Reply
  4. Jessica
    23 november, 2016

    Din text träffade mig mitt i prick. Jag är där nu. NU. Jag håller ihop, jag håller näsan ovan vattenytan, men inte mer. Jag får ofta höra att jag är stark – men jag känner mig skör. Jag får ofta höra att jag är bra på att fixa saker – men jag vill inte fixa längre, jag vill att andra ska fixa. Jag får ofta höra att jag är fin på att ta hand om andra – det är jag. Och jag gör det gärna. Men jag önskar att någon tog hand också om mig. Istället försöker jag ta hand om mig. Det går sådär om jag ska vara ärlig. Det går nog ett tag till, men sedan…?
    KRAM

    Reply
    • Anne Liljeroth
      23 november, 2016

      Åh Jessica! Ta hand om dig! Alltså – på riktigt ta hand om DIG! Ge dig själv den gåvan, det är du värd. För ingen vet bättre än du vad du behöver. Och ge dig tid att återhämta, läka. Då kommer snart glädjen att hjälpa andra tillbaka. Och ingen, absolut ingen kommer hävda att du gör fel som tar hand om dig själv ett tag. Kram

      Reply

Lämna en kommentar