En dos godhet för att balansera hjärnan

Skrivet den 30 Jan, 2016 under Om skrivande, Personligt | Inga kommentarer

Tidigare i veckan skrev jag om goda karaktärer, att vi behöver dem i litteraturen för att väga upp ondska och elände. Vi behöver människor lyfta fram som drivs av att göra gott och som envist navigerar runt i en samtid av motsägelser och tvivel. De är många, men de märks inte. Jag tror att de flesta vill göra gott, men att vi har olika förutsättningar och plattformar för det. Men viljor krockar och utrymmet är litet. Godhet är inte riktigt trovärdigt. Det goda försvinner i bruset från orättvisorna och problemen. Och jag tänker att det är för att vi läser och ser för lite av det goda. Vi behöver mer godhet.

Jag nickar bekräftande när jag idag läser Bengt Ohlssons krönika i DN Lördag. Han reflekterar över att all film idag handlar om sorg och misär, om såriga, utslagna människor. Läs här. Han räds över de känslor som dessa berättelser lämnar efter sig. Och jag tänker på hjärnan, hur djupa spår känslorna efter sådana filmer sätter.

För hur skapas en sanning? Jo genom att vi ser och hör något så många gånger att det till slut blir den rådande bilden. Vad är det hjärnan kommer ihåg? Jo det svåra, det som inte stämmer, det onda, problemen. Våra hjärnor är skapta för att identifiera faror. De skapar rädslor, för att hjälpa oss och skydda oss. Och det fungerade bra, för flera hundra år sedan när vi bodde i skogen och var utsatta för stråtrövare och björnar. Men idag? Jag tänker att det begränsar oss, något alldeles väldigt. Och att vi behöver balansera det vi presenterar för vår hjärna. Vi behöver mer godhet. Vi behöver utsätta oss för godhet för att kunna se den, för att kunna förstå den. Vi behöver läsa om de goda.

Brain

Den 15 mars släpps min roman På andra sidan gatan. En finstämd historia om kärlek och om viljan att göra gott. En alldeles speciellt aktuell berättelse.

Lämna en kommentar