Det var frågorna som läkte mig

Skrivet den 22 Mar, 2015 under Krönikor, Personligt | 3 kommentarer

KRÖNIKA – 22 mars 2015

”Jag kommer att dö nu.”

Jag minns att jag hann tänka så. Allt jag såg var eldens framfart, när lågorna omfamnade mig, jag hann tänka att allt var över. Jag slog händerna för ansiktet, kanske skrek jag, kände hur en hand slet ner mig på golvet, min pojkvän lade sig över mig och på några sekunder var det över.

Det som skulle bli en trevlig fonduemiddag med vänner blev till ett eldinferno i vardagsrummet. Jag var 25 år och minns att jag blev utskälld av ambulansföraren för att jag inte hade haft kallt vatten på skadorna. Mitt ansikte var svett, ögonfransar och ögonbryn var borta, huden på handryggarna hade korvat sig och håret hade smält i klumpar runt ansiktet. Jag lades in på Karolinska Sjukhusets brännskadeavdelning och vårdades där i två veckor. Fullpumpad med petadin lät jag mina sår rengöras. Mitt svullna ansikte gjorde ont när jag åt eftersom sårskorpan sprack vid varje tugga. Mina händer bultade när jag sänkte dem. Rummet fylldes av blombuketter och hälsningar. Den viktiga tentan fick jag skjuta på framtiden. Jag minns att jag bestämde mig ”nu fixar jag det här.”

Det var den 25 mars och det är länge sedan nu. Det som finns kvar är ärren på mina handryggar.

När jag gick hem från avdelningen efter två veckor var jag nästan helt läkt. Jag har aldrig haft mardrömmar, eller ens tänkt tanken att det är synd om mig. Jag har aldrig anklagat någon, det var ren otur. Och allt tackar jag samtalen för. Att få prata om det, att om och om få berätta vad som hade hänt gjorde mig hel. Jag minns lappen utanför mitt rum där vårdpersonalen antecknade vem som varit inne i mitt rum och när. För att säkerställa att en ny person gick in nästa gång, för att åter igen kunna ställa frågan ”Hej, VAD har du råkat ut för?” Och jag berättade – om och om igen. Tömde mig och formulerade det jag upplevt.

Samtal är magi, bekräftelse och helande. Samtal borde skrivas ut på recept. Samtal borde stå på schemat i skolan. Konsten att berätta, och konsten att lyssna. Än idag tackar jag personalen på KS för vad de gjorde. Jag kunde blivit bitter, fått ärr i själen. Nu är ärren på handryggarna bara en påminnelse om att jag är tacksam.

IMG_4450

Bilden är från en vandring i Atlasbergen jag var med på för precis ett år sedan. Varje år har något nytt att erbjuda. Tjugosju år har gått sedan olyckan.

3 Kommentarer

  1. Åsa Hellberg
    22 mars, 2015

    Japps, helt enig.

    Reply
  2. Ann-Christin Ottosspn
    15 maj, 2017

    Tack för fin text. Samtal är terapi. Mina föräldrar var med om en naturkatastrof för tre år sedan. De fick fly upp i fjällen undan vattenmassor som tagit med sig grannarnas hus. Det var mørkt och kallt och de fick vänta i flera timmar innan helikoptern kom. Efteråt var det bara en sak att göra. Lyssna, lyssna. Och de berättade. Det hjälpte dom att gå vidare.

    Reply
    • Anne Liljeroth
      15 maj, 2017

      Vilken hemsk upplevelse! Skönt att fina föräldrar kunnat prata om den. Och att du lyssnade.

      Reply

Lämna en kommentar