Det var en gång…

Skrivet den 15 Apr, 2015 under Om skrivande, Personligt | Inga kommentarer

… en ung gymnasist. 17 år tror jag visst att hon var. Hon gick humanistisk linje på gymnasiet, för att hennes bästa kompis valde den linjen och då gjorde hon det också. Läste franska, tyska och latin. Tyckte väl att skolan var ganska trist för hon visste inte riktigt vad hon skulle ha sina kunskaper till. Men språk har man ju alltid användning för, fick hon höra.

Svenska språket då? Jo visst var det viktigt men det kunde hon ju redan, tyckte hon. Tills hon en dag fick en ny lärare i svenska. Kerstin. Kerstin sprudlade och ville att klassen skulle läsa Strindberg. De skulle analysera hans sätt att sätta samman meningar, och då inte bara var subjekt och predikat hade placerats utan hur han ”målade” med språket. Svenska språket blir inte bättre än så här, sa Kerstin. Sen fick gymnasisten öva på att själv formulera sig, och se det visade sig att svenska språket nog är rätt svårt, det också. Men spännande.

Vad lärde sig då denna 17-åring mer av Kerstin? Jo att man med språket kan fånga människor. Man kan underhålla dem, lära dem, ge dem insikter eller något att fundera över. Man kan också skapa bilder, av människor, miljöer och situationer. Språk är magi. Språk kan vara makt. Den som kan språket kan ta sig fram överallt.

Än idag tänker den 17-åriga gymnasisten (som nu blivit något äldre) på Kerstins entusiasm. Kanske var det där nyfikenheten väcktes? Kanske var det där en författare föddes?

 

 

Lämna en kommentar