Den 23 mars 2003…

Skrivet den 24 Nov, 2012 under Personligt | Inga kommentarer

… gick jag till doktorn. Den vårens fjärde läkarbesök. Mitt immunförsvar var i botten, min kropp utan energi och i huvudet gick det mest runt. Jag tyckte ingenting var roligt, men jag bet ihop och gjorde jobbet, gick till jobbet och gjorde vad jag skulle. Jag fick hostmedicin med morfin utskriven och den stränga doktorn bad mig gå till sköterskan för att ta ett bakterieprov. Hon pekade på en pall mitt på golvet, men innan hon satte provpinnen i näsan på mig frågade hon:
”Hur mår du, egentligen?”
Det blev vändpunkten för mig. Efteråt har jag tänkt att hon nog räddade mitt liv.
I veckor grät jag, sov och grät ännu mer. Jag var värdelös och utmattad.
Jag gick aldrig tillbaka till jobbet efter det.

Det är inte lätt, till och med lite skamligt, att medge att man inte orkar, att inte klara av att finnas där på toppen av sin egen förmåga. Man vill ju lyckas, vara lyckad och lycklig. Det tar år att jobba sig dit och man landar med ett krasch. Ofta i chock. ”Varför händer detta mig?” Och hjärnan orkar inte koppla signalerna, för de är hänger som lösa trådar där uppe i huvudet.

De finns överallt. Mina likar. De utmattade. Nina Åkestam skrev i veckan om sina upplevelser av att krascha. Åh vad jag kände igen mig. Jag var precis där. Och jag klarade jobbet, men orkade inget mer. Och ingenting, absolut ingenting var roligt.

Tio år senare kämpar jag fortfarande med balansen, att tolka kroppens signaler, att ta hand om mig själv när det finns så mycket annat som borde göras, för andra. Ingenting är som då, men det är bättre. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig, göra roliga saker. Men jag behöver påminnas – ofta. Och det gjorde Nina Åkestam den här veckan. Tack! Och ta hand om er!

Lämna en kommentar