Snorkråka

Skrivet den 18 Okt, 2011 under Okategoriserade | Inga kommentarer

Han satte sig snett mitt emot mig på tunnelbanevagnen. Utan att lyfta huvudet tittade han på mig. Det så ut som om han ville le man han log inte. Det var något som roade honom så till den grad att han bet ihop käkarna för att undvika att dra på smilbanden. Han tittade ner, han tittade upp och kvävde med tydlighet ett leende.
Jag klev av vid Rådmansgatan och försökte skaka av mig känslan av att ha roat min medpassagerare. Torkade mig noga om näsan. Funderar på om nästippen var röd. Jag är ju trots allt rejält förkyld. Kanske var det näsan trots allt?
På lunchrestaurangen upprepas känslan. Den av män välfyllda restaurangen vänder sig om ler mot mig. Alla tittar de på något, inte på mig, men vända mot mig. De ler. De ser glada ut. Och jag tänker ”snorkråka”.
Aldrig har jag väl varit så snabb att få upp en pappersnäsduk ur fickan, snyta mig och försöka se oberörd ut när jag ber att få ett bord för lunch. Jag hatar förkylningar.

Lämna en kommentar