Sjuk av stress. Vad hände sen?

Skrivet den 28 Dec, 2017 under Krönikor, Personligt | Inga kommentarer

Krönika
28 december 2017

Julstressen är över och lugnet lägger sig. Inför helgerna översköljdes vi av tips på hur vi borde minska på kraven för att hantera förväntningarna och stressen. Bra ambition men svårt att leva upp till. Stressen som hjälper oss att prestera, men är svår att reglera. Vi läser om den i artikel efter artikel, med vittnesmål från människor som drabbats av överdos, symptom och sjukdom. Alla har vi människor i vår närhet som är i riskzonen, eller som drabbas. Kändisar berättar. Snart är det vardag. Utbrändhet har blivit det för länge sedan.

Jag minns en dag strax före en jul när jag blev utskälld av en stressad svåger som försökte dra ner på julambitionen, men hans hustru blev stressad av att ändra på ordningen. Jag grät av förtvivlan och fick fyrtio graders feber på självaste julafton. Skinkan blev aldrig griljerad den julen och jag kan inte minnas att någon var glad.

Stress kan drabba alla, på olika sätt. Det är många år sedan jag sjukskrevs för utmattning. Jag har tagit mig vidare, men det förändrade mig, förändrade det mesta i mitt liv. Det senare något som jag ofta tänker på när jag läser om eller lyssnar till personer som nyligen drabbats av utbrändhet, av känslan av att allt är förlorat, att man är värdelös, att man tappat fotfästet, att ingenting någonsin kommer att bli som förr. En förlamande känsla av uppgivenhet, förnedring och maktlöshet. Jag kommer aldrig att glömma hur hårt det där bandet runt bröstet var spänt. Men man kommer vidare, man förändras.

”Hur lång tid tog det att bli frisk?” brukar folk fråga.
Jag svarar artigt att om de med frisk menar att leva det liv jag levde innan, så vill jag inte bli frisk. ”Livet tog en annan riktning.”
”Kan du känna av det?”
”Jo, det händer”, ljuger jag.

Bandet sitter inte lika hårt längre, men rädslan för att hamna där igen är ständigt närvarande. Och det begränsar mig, men jag tröstar mig med att det ändå blev bra, att jag lever ett gott liv. Tanken på vad som kunde hänt skrämmer mig mest.

Så vad hände? Hur blev livet bättre och hur känner man av förändringen, fortfarande efter många år, kanske du frågar dig? Jag lovar att berätta. Lite ärligare, lite naknare än tidigare. Om vad det var som egentligen hände efter den där marsdagen när jag med gråten i halsen skickades hem från företagshälsovården med ett telefonnummer i min hand. Fler inlägg följer.

Lämna en kommentar