Om hur det känns att brinna upp

Skrivet den 22 Sep, 2013 under Personligt | En kommentar

IMG_2988

Plötsligt en dag så slutade kroppen att fungera. Jag orkade inte tänka, jag kunde inte läsa och jag orkade absolut inte vara trevlig mot min familj eller mina medmänniskor. Nervtrådarna i min hjärna hängde som urvridna disktrasor, där fanns inte en gnutta energi att uppbåda. Jag hade pressat mig själv rakt ner i ett stort svart hål.

Logiskt visste jag att det jag höll på med bara kunde sluta på ett sätt, om inte annat så hade jag ju hört hur människor i min närhet försökt säga det till mig, under en ganska lång tid. Men när jag var där, mitt i det snurrande hjulet, så orkade jag inte lyssna. Jag orkade egentligen ingenting. Och ingenting var roligt. Och alla andra var så förbannat tjatiga och jobbiga.

Jag minns att jag, strax innan kraschen var bjuden på middag. Hela kvällen var timmar av tortyr och jag tyckte att mina vänner var ytliga och ointressanta. Så här i efterhand förstår jag att jag inte hade plats för dem där inne i min tunnel. Jag ville bara vara ifred, så att jag kunde leverera vad det nu var som var så viktigt.

När jag sen satt där på botten av mig själv så kändes det som om någon stulit mitt liv och jag skämdes – något alldeles otroligt skämdes jag – för att jag inte klarade av vara den jag trodde att jag ville vara. Jag var mitt jobb, jag var det jag presterade. Och nu var jag plötsligt ingen. Allt det jag kämpat för brann upp den där dagen i mars för tio år sedan.

Jag grät, jag sov och så småningom började jag prata och skriva.

Tack Tidningen Resumé som tar upp frågan om Hur mår du (egentligen)? och som ber oss som varit med om att brinna upp att berätta. Inget jobb i världen är värt priset att må så dåligt.

1 Kommentar

  1. shadaim12
    22 september, 2013

    känner igen det där…

    Reply

Lämna en kommentar