Nu är det dags men ska jag berätta?

Skrivet den 17 Sep, 2012 under Okategoriserade | 2 kommentarer

Nu har jag bestämt mig för att göra verklighet av något jag länge funderat på. Det är väl så man måste göra. Sätta ner foten och bestämma sig, jobba i en och samma riktning och försöka få all energi att samverka mot målet.
När nu beslutet är fattat funderar jag på om jag ska berätta för andra vad jag vill? ”Självklart”, säger vissa, ”varför det”, frågar sig andra.
Jag tänker att, om omgivningen vet vad jag vill göra så kanske jag kan få lite hjälp och stöd. Som en vän sa, ”det räcker att en enda människa kan hjälpa dig.” Å andra sidan så lämnar man ju ut sig själv, sina drömmar och förhoppningar – och tänk om det då inte finns ”den där människan som kan hjälpa” och ingenting händer, då kommer jag ständigt få frågan ”hur går det nu då?” Och om det då tar tid och jag inte riktigt tar mig framåt så måste det ju till slut bli pinsamt att inte kunna säga ”jo, tack, det har gått bra”.
Så, stjälper eller hjälper det att berätta? Det är den stora frågan.
Eller handlar det om modet att lämna ut sig själv? Hoppa från bron, kasta sig i kallt vatten, lägga ut från bryggan utan åror.
Jag önskar ofta att mod vore en självklart element i min karaktär. Men jag måste nog erkänna att den inte är det. Jag får ta många djupa andetag för att hoppa i sjön, även när det är över tjugo grader. Jag skyller på att det är inbyggt i generna, men vet ju också att det kan tränas bort, som alla andra vanor och ovanor.
Men kanske är det för att jag är en fegis själv som jag vill att karaktärerna i mina böcker ska vara modiga, kanske är det därför jag har gjort dem mer principfasta än vad vi normalt orkar vara. Kanske för att jag själv önskar att jag var precis så modig och säker på min sak att jag vågade berätta för min omgivning om vad jag vill.

2 Kommentarer

  1. jan
    17 september, 2012

    Om du inte öppnar dina drömmar och ambitioner för universum kan universum inte hjälpa dig nå dem 🙂 Och de flesta behöver universums hjälp för att lyckas. Utom några få som är som supermänniskor. De bara gör. Sen finns det en kategori människor som behåller sina drömmar för sig själva eller i en mycket snäv krets. För att vårda dem. För att skydda dem. De har sällan behovet att realisera drömmarna. De vill mest ha dem. Drömmarna fyller en annan funktion för dem. Det är bra att veta vilken sort man är.

    Reply
  2. Anne Liljeroth
    18 september, 2012

    Universum hör och stöttar. Jag har upplevt det och tackar alla ödmjukast för allt jag har och det liv jag lever. Och jag fortsätter att hoppas att jag ska få förverkliga mina skrivardrömmar. Tyvärr så återkommer jag ibland till en känsla av uppgivenhet, när det inte ens finns människor som vill samtala om, än hellre bryr sig om, att jag skulle ha en dröm. Det är väl den känslan som ibland skär igenom hoppet och drömmens kraft och blir till en hög mur.
    Förlåt min otacksamhet.

    Reply

Lämna en kommentar