Mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandels höstkatalog

Skrivet den 12 Aug, 2013 under Personligt | En kommentar

Som debutant får man möjligheten att presentera sig i Svensk Bokhandels katalog. I höstens katalog har jag alltså fått en sida. Omtumlande att se sig själv och att läsa de där raderna som jag slipat på och ändrat så många gånger.

Så här står det att läsa:

Vad händer om man inte kan glömma?

Det började med en idé som växte till 50 sidor text, som lästes av en förläggare, som sa att det där vill jag läsa när du är klar. Och lusten att skriva bara växte och berättelsen ville bli en bok. Det blev min debutroman, Bara människor.

De brukade säga att tiden läker alla sår. Jag förstår fortfarande inte det. Huvudpersonen i min debutroman reflekterar över hur lätt omvärlden viftade bort det hon en gång upplevde som förnedrande och som hon inte kunnat glömma. De hårda orden sitter som vassa taggar i kroppen, knivhugg i magen, har blivit till öppna sår. Vad händer om man inte kan glömma? Och vad händer om man bestämmer sig för att göra upp med sitt förflutna istället för att förlåta eller gå vidare? Kan man göra det? När jag berättade om idén så nickade många. ”Precis så är det. Jag minns också att nån sa till mig att…” sa de och fyllde ut med just sin historia. Men hur gör man för att få dem som sårade att förstå vad de gjorde? Kan de någonsin förstå? Frågorna blev fler och jag fortsatte skriva.

Jag har skapat en trasig men bestämd huvudperson som drivs av tanken på rättvisa och jag har placerat henne i en miljö jag känner till. Jag har uppfunnit situationer i vilka hon kan agera ut sin personlighet och där läsaren får lära känna henne och de andra karaktärerna i boken. Alltihop har jag hittat på. Nästan alltihop.

Det är tio år sedan jag började skriva, på riktigt. De senaste två åren har jag ägnat mig åt Bara människor. Tidigare i mitt liv skrev jag en väldig massa rapporter, powerpoints med talarstöd och informationsmaterial. Jag jobbade med kommunikationsfrågor, som medarbetare, chef och konsult. Jag bytte arbetsplats om och om igen, och tyckte att det var hur utmanande som helst. Det var spännande att se hur långt jag kunde ta mig. Jag blev ansvarig och så blev jag chef, och ännu större chef. Tills jag en dag inte orkade längre. Kroppen sa ifrån och hjärnan kopplade ur. Jag kunde inte ens läsa barnboken min son kom hem med från skolan.

Jag hade svårt att tänka, men när jag skrev stannade tankarna kvar på papperet och jag kunde läsa dem om och om igen. Skrivandet blev som att hitta hem. Det gav mig en möjlighet att reflektera. Och jag älskade det. Jag kunde fånga en flyktig tanke och fick chansen att göra något av den, ta på den. Precis det gör jag i min roman.

Och precis det vill jag ge mina läsare – en stunds eftertanke och en möjlighet att stanna upp, med hjälp av en inte helt självklar historia om hämnd, och frågor om upprättelse. Hur långt får man gå för att ge igen?

Och sen ett ursnyggt kort på mig!

1 Kommentar

  1. Ann
    12 augusti, 2013

    UNDERBART!

    Reply

Lämna en kommentar