Efter skammen kom ovissheten

Skrivet den 10 Jan, 2018 under Krönikor, Personligt | Inga kommentarer

Del 3 – vad hände sen?

De första veckorna efter kollapsen sov jag, och grät jag. Jag var till bristningsgränsen trött och det fanns ingen hejd på tårarna. Jag ville inte prata med någon.

Men när folk i min närhet förstod att jag var sjuk så tvingades jag ändå krypa fram ur vrårna. Några hörde av sig, det kom blommor, någon skickade kort. Alla sa att de förstod och jag nickade, men inom mig satt en liten sur typ och muttrade, sa att jag inte skulle tro dem. Jag var misslyckad, ”vad-var-det-vi-sa-hon-klarar-det-inte”. Den inre rösten sa att folk hör av sig för att de är artiga, snart skulle de ha glömt mig och då skulle jag vara både ensam och sjuk.

Jag var ett runt klot som inte passade i ett fyrkantigt hål. Hatade att bli ömkad. Hatade att inte vara kapabel.

”Du kommer att bli bra”, sa min läkare. ”Men livet kommer att se annorlunda ut.”

Det kändes hemskt. Inte spännande. Inte annorlunda. Allt jag ville vara att livet skulle återgå till det normala igen. Att jag skulle kunna gå till jobbet och känna att jag hade kontroll, att stunderna med familjen skulle vara avkopplande, att min man skulle älska mig och att mina barn skulle vara glada. Jag ville bara må bra och känna mig nöjd. MÅ BRA.

Jag kunde inte minnas när jag senast hade mått bra, eller känt mig nöjd. Istället hade livet snurrat en ståltråd runt mitt bröst och nu var den så spänd att jag inte kunde andas. Du kommer att bli bra. Orden piskade upp sår i ansiktet, kändes som ett hån. Jag hade jobbat mig rakt in i en avgrund där väggarna var både höga och hala och skammen hade sällskap av ovissheten.

Den senare fick mig att krympa. Vad visste väl jag? Några veckor tidigare hade jag känt mig värdefull, jag kunde mitt jobb. Till en början hade det ändå varit en tröst, något att hålla fast vid. Men helt plötsligt var allt borta, och jag hade ingen aning om vad som väntade runt hörnet.

Inlägget är ett i en serie av reflektioner på temat utmattning och utbrändhet. Erfarenheterna är mina personliga och de har förändrat mitt liv. Idag har jag bytt karriären mot författarskap och en roll som rådgivare inom kommunikation.

Lämna en kommentar