Det värsta var skammen

Skrivet den 3 Jan, 2018 under Krönikor, Om skrivande, Personligt | 2 kommentarer

Krönika, del 2 – vad hände sen?

Kroppen fungerade inte, hjärnan var trasig, men värst var ändå skammen. Att vara sjukskriven. Den våta trasan som dränkte drömmarna, som släckte elden. Att inte orka. Att inte längre vara värd någonting, att inte vara den jag kämpat för att få vara. Att inte vara värdig att höra till i de sammanhang som varit viktiga. Jag dög inte till, klarade inte av.

Min läkare frågade mig om jag någonsin tänkt tanken att ta livet av mig. En rutinfråga sa hon. Jag minns att jag blev väldigt rädd. Var det vanligt? Var det så man såg en utmattad person? Ingenting kvar? Redo att avsluta?

Skammen fungerar som öppna sår. Den värker, svider, och varar sig.

Att skämmas är att placera sig själv utanför det normala, i utanförskap. Jag var en sådan där människa som inte gick till jobbet, som smög runt i kvarteren på dagtid. Jag hade ofta känt mig utanför som barn och tonåring, och hatade känslan, och kanske förstärktes skammen av att jag hamnade där igen. Jag var oduglig och det var en sanning. Min sanning.

Men det fanns de som visste bättre.

Det kan vara mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att vara med om den.

Det var orden som hjälpte mig. Jag skrev, och pratade om vad jag kände, och skammen förlorade sakta sin styrka och sanningen förändrades. Där fanns människor som lyssnade, som bekräftade att jag varken var sjuk eller tokig, bara trött och utmattad. Och det var okej, det är inte skamligt.

Inlägget är ett i en serie av reflektioner på temat utmattning och utbrändhet. Erfarenheterna är mina personliga och har förändrat mitt liv. Idag har jag bytt karriären mot författarskap och en roll som rådgivare inom kommunikation.

2 Kommentarer

  1. Paula
    4 januari, 2018

    Ja usch ja! Den där skammen. Den som gör att man mår ännu sämre. Tur att Ulf fanns då för annars hade vi väl svultit ihjäl.
    Varför ska det vara så skamligt att inte orka? Det är ju faktiskt inte enbart den egna hjärnan utan även samhället runt omkring som får en att känna så.
    Du skriver och beskriver det så bra Anne. Kram och lycka till med nya boendet!
    Paula

    Reply
    • Anne Liljeroth
      4 januari, 2018

      Paula. Jag tänker att de gamla normerna styr. Att inte orka är att vara svag. Vi kan bara ändra på det genom att berätta vad som hände, visa hur vanligt det är och normalisera istället för att skämmas. Vi är alla lika värdefulla!

      Reply

Lämna en kommentar