Att acceptera är inte att lägga sig platt

Skrivet den 23 Jan, 2018 under Krönikor, Personligt | En kommentar

Del 5 – vad hände sen?

Under den långa vägen tillbaka efter utmattningen träffade jag många kloka människor, jag fick tusen kloka råd och tusen sanningar serverade. Allt från ”du måste gilla läget” och ”spotta upp dig”, till ”du din stackare” eller ”det blir tufft att komma tillbaka.” Och kramar, kramar i mängder. Det är ju så man gör, sånt man säger. Men läkning tar tid.

När chocken lagt sig, det värsta av skammen och ovissheten blåst över och rädslorna krympt (de var fortfarande närvarande), så smög sig acceptansen sakta på. Det räckte inte med vilja och jävlar-anamma längre, mitt liv skulle ovillkorligen se annorlunda ut framöver. Jag kunde välja att kämpa emot, gå tillbaka till det liv jag hade levt tidigare, och med risken att dras in i miljöer som skulle få min kropp och hjärna att krascha igen. Eller jag kunde välja en annan väg. Hur framtiden skulle komma att se ut hade jag just då ingen aning om, men det skulle ju kunna bli bra, eller inte?

Jag tvekade. Länge. Det liv jag hade innan den stora tröttheten hade ju trots allt varit bra, jag hade valt det. Så jag ville prova, jag sökte jobb, och jag blev kallad till intervju.
”Så varför vill du ha det här jobbet?”
Jag harklade mig. ”Jag älskar högt tempo, när jag får vara med att påverka.”
Han antecknade. ”Berätta mer om dig själv.”
”Jag är van att driva projekt, att leda människor. Jag gillar dynamik och snabba puckar.” Lögnerna blev till svettpärlor i nacken.
”Inga begränsningar verkar det som?” Han skrattade, så där som folk gör när de ser igenom en.
Vi skakade hand.
”Vi hör av oss.” Det lät ihåligt och jag förstod att han förstod, att han sett igenom.
Jag minns att jag blev stående vid hissen, inte kunde lyfta handen för att trycka på knappen och kände hur hjärtat slog. Kanske var det här jag på riktigt förstod att min läkare haft rätt när hon sa att ingenting skulle bli som förr. Jag stod vid ett vägskäl.

Att acceptera kändes först som att lägga sig platt och dö, men snart hellre som att påbörja en ny resa. Att acceptera var att ge mig själv en ny chans. Nu var det så här jag fungerade – jag var inte längre lika stresstålig, jag var sårbar, jag var människa med nya förutsättningar.

Inlägget är ett i en serie av reflektioner på temat utmattning och utbrändhet. Erfarenheterna är mina personliga och de har förändrat mitt liv. Idag har jag bytt karriären mot författarskap och en roll som rådgivare inom kommunikation.

1 Kommentar

  1. Anders Arhammar
    30 januari, 2018

    Jag tycker det är intressant att höra dig berätta, och så inspirerande att ditt författarskap blommar! Heja!

    Reply

Lämna en kommentar